I torsdags kväll så vändes vår tillvaro upp och ner. Min sambo blev akut sjuk och det blev ambulansfärd till Karolinska. Han fick stanna kvar över natten men var hemma redan dagen efter. Vi vet fortfarande inte varför han blev sjuk och ska tillbaka till sjukhuset för undersökningar på måndag... Jag har aldrig blivit så rädd eller känt mig så hjälplös i hela mitt liv.
Har ställt mig frågan som jag aldrig ville behöva fundera över: Vad skulle jag göra utan min A? Vill aldrig mer behöva fundera på det.. men jag är så himla orolig för honom.
Nu känner man verkligen av att man bor långt ifrån nära och kära. Som tur är så har vi underbara människor omkring oss här uppe också. Det hjälpte mkt att A:s familj var här i helgen också. Om tre veckor ska vi hem till Skara. De veckorna kan inte gå fort nog känner jag.
Bebis mår bra i alla fall, trots att magen fortfarande spökar lite. Det märks tydligt på natten, hon vaknar och när jag tar upp henne så känner jag hur den spända lilla kroppen kämpar. Hoppas att det går över snart! Kolik är det då inte, har förstått att kolik-barn skriker flera timmar i sträck? Det har vi varit förskonade ifrån!
