Juliga hälsningar

En sån där virrig morsa

Jag har gått och blivit en sån där vimsig mamma som inte har riktigt koll. Idag packade jag in bebis i bilen och åkte till mitt jobb och hälsa på. Det gick fint. Sen packa jag in bebis i bilen och styrde kosan hemåt. Det gick... jättebra. Tills jag kom på vad jag hade lagt min mobiltelefon. På taket. Biltaket. Styrde tillbaka, leta, fann inget. Åkte hem. Försökte att inte gråta, komma på nåt bar att säga till A som köpt telefonen.. visseligen åt sig och sen fick jag ärva den men ändå... 

När jag svängen in på våran gata så kommer A ut från porten. Han pratar i telefon. Med killen som räddat min mobil från att bli överkörd :) Och som lova att lämna in den på mitt jobb. Ibland så finns det hopp om mänskligheten! Vilken underbar människa!!

Vi har en riktigt bra dag idag! Fick nämligen ett mycket gott besked från vår bank :) Kanske bli en flytt redan till våren om allt går som det ska! Jippie!

Förlossningsberättelse sista delen

Håller ju på att bli en hel följetong där här. Men nu har vi börjat närma oss slutskedet där bebis gör entré. Klockan hade hunnit bli 01:30, jag låg i sängen och vid det här laget tyckte jag nog ganska synd om mig själv. Jag ville helst sitta inne på toaletten eftersom det.. faktiskt kändes som om jag behövde det. Men det är ju bara bebis som trycker på nedåt. Då plötsligt kom krystvärkarna. De här värkarna gör inte ont. Tänkt er mer som.. när man mår illa och måste kräkas, det går inte att hålla emot. Ungefär så fast ändå totalt helt annorlunda. Jag var helt säker på att nu kommer hon... men tji fick jag.Vi ringde på barnmorskan, hon tog ner mig på jorden och sa att det nog skulle dröja en stund till och att jag skulle försöka låta bli att krysta och istället spara på krafterna. Det var banne mig lättare sagt än gjort och snart så krystade jag för fulla muggar. I min värld så rörde det här sig om kanske en procedur på en kvart. I själva verket kämpade jag i över en timma. Barnmorskan och jag hade dragkramp med en handduk. Varje värk så tog jag i från tårna och under hejjarop förstod jag att det var nära... och varje gång tog värken slut. "Var inte rädd" sa barnmorskan. Men jag var inte ett dugg rädd och hade inte särskilt ont heller, värken försvann helt enkelt bara. Eftersom jag hade varit lite värksvag under kvällen så hade de kopplat in ett värkförstärkande dropp som fungerat lite fram och tillbaka. Ett tag hade jag värkar konstant och sen försvann de helt. Svårt att ställa in lagom tydligen. Nu så hjälpte det inte alls. Efter en timme så sa barnmorskan att nu är det dags att fundera på en annan lösning, bebis måste ut. Sugklocka får det bli sa hon. Det reagerade jag inte alls på utan var inställd på att jag nu skulle få hjälp.Hon förklarade inte mycket mer än att det är förlossningsläkaren som gör detta. Plötsligt så fylldes rummet av människor. En blond dam tog plats på min vänstra sida (A stod vid den högra), en tjej stod och bara kolla.. och så var det läkaren, BM och undersköterskan och nån mer kanske. Vid det här laget så var jag nog inne i en egen liten bubbla. Nu ska du få bedövning hörde jag och BM gav mig en bäckenbottenbedövning, som jag senare fått veta inte tog alls. Sen började helvetet. 

02:32 började läkaren sitt. Och jag skrek. Vrålade. Mitt i allt så försökte jag göra som jag blev tillsagd, krysta, inte krysta. 02:43 kom hon äntligen ut och lades upp på mitt bröst. Vår lilla Signe var född. Det hade krävts 4 drag enligt journalen. I min värld tog det här längre tid än hela förlossningsförloppen i sig. Jag var chockad. Åh va duktig du var sa den blonda vid min vänstra sida. Men för mig kändes det som om de hade slitit henne ur mig, som om jag inte hade någon del i det hela. Signe låg bara helt kort på mitt bröst sedan fick de bråttom att ta ut henne. Hon var blev, andades lite dåligt och senare så blev hon lite trött. Det här fattade inte jag. Jag hade väldigt ont och kunde inte glömma vad jag nyss hade varit med om. Tyckte att BM var elak när hon försökte undersöka mig och kolla om moderkakan var på gång. Det var den inte. Signe kom tillbaka och fick ligga på mitt bröst. Egentligen skulle hon ligga i en kuvös under övervakning i en timma men vi fick delta i en studie och slumpen avgjorde att hon skulle ligga hud-mot-hud istället.  Det här var riktigt mysigt, men moderkakan ville inte ut och till sist röt jag ifrån och sa till BM att hon inte fick röra mig mer. Jag informerades om att det nu skulle bli operation. 

Det var en riktigt grinig Ida som åkte ner på operation. Så här skulle det ju inte vara. Jag skulle ju vara med min bebis. Väl på operationsbordet så tog inte bedövningen och de var tvungna att söva mig. Suck. Jag återförenades med min lilla familj runt 8-tiden på morgonen. 12:15 klarar jag av att stiga ur sängen och 17:30 ammade jag min lilla Signe för första gången.

Det här var slutet på min förlossningsberättelse men jag vill bara säga att jag kommer skriva mer om BB-tiden,  amningen och hur det var när vi kom hem. Men det får bli senare! Kom gärna med frågor om ni har några!

Convirkers?

Några släktingar till mig virkat dessa små söta tossor, liknar conversekängor och passar de alla minsta. Min Signe har använt sina sen hon föddes. Är ni intresserade så kommentera eller mejla mig (idajohansson84@gmail.com). Går att få i i tre olika storlekar i  vilken färg som önskas.

150 kr /paret

Baby revolution

Igår åkte vi till stan och fika med en liten Tömde och hennes mamma Marie. Baby revolution på Kungsholmen var målet. Härligt med ett café för barnfamiljer. Ingen som behöver be om ursäkt för att barnen skriker. Minus för utbudet och den den dåliga ljudisoleringen. Stort plus för att det fanns stolar även för de minsta, babysitters och lekutrymmen.

Förlossningsberättelse del 2

Så kom vi fram till Förlossningen. Medan A sprang iväg och betalade parkeringsbiljetten (vilket det givetvis visade sig senare att vi inte behövde) så stod jag vid bilen och pustade. Ett äldre par som gick förbi undrade om jag behövde hjälp. Nej kvittrade jag och försökte se så där lite opåverkad ut. Vågar inte uttala mig om hur jag såg ut men de såg skeptiska ut när de vandrade vidare.

Efter att ha gått lite fel (givetvis) så hittade vi rätt hiss och tryckte oss upp till rätt våning. Har hört många historier om par som hamnat på fel förlossning. I stundens allvar kanske man inte tänker på nåt annat än förlossning och då kanske man inte bryr sig om det står BB Stockholm eller Danderyds förlossningen. Vi kom rätt i alla fall och blev varmt välkomnade och visade in på ett klassiskt förlossningsrum, klockan är nu 15:05 enligt journalen. Min Barnmoska (Bm) kopplade upp mig och magen för CTG. Vid den första undersökningen var jag 3-4 cm öppen och Signe hade ännu inte fixerat sig. När värkarna kom hängde jag på A och vi vaggade runt lite i rummet som om det vore mellanstadie-disco (utan musik), Här börjar det bli riktigt jobbigt. Jag börjar längta efter den där omtalade epiduralen men känner väl att jag borde prova något annat först. Dusch fick det bli, klockan har blivit 15:50. Ja och där stod jag väl en liten stund och funderade på om det här hjälpte eller inte. Jag tyckte nog att det funka så där för redan 16:35 gav jag mig på lustgasen. Sittandes på en boll vid sängen försökte jag andas in och sluta vid rätt tidpunkter. Och det funkade inte alls. Jag var urkass på att tajma mina värkar och blev snurrig mellan värkarna istället.  Redan 16:15 ber jag om epiduralbedövning efter att ha frågat lite desperat om Bm tycker att det är för tidigt. Det tyckte hon inte. Jippie tänkte jag som inte längre klarade att hålla mig slappna av i kroppen under värkarna längre.Fram tills nu tyckte jag att tiden hade gått hur långsamt som helst. A vart lite förvånad över att jag, som tidigare tvekat över om jag ville ha den sortens bedövning, fråga efter den så snabbt men hey, han hade ju ingen aning om hur det kändes ;)

Bm börjar med förberedelser inför bedövningen som dropp och så vidare. När läkaren som ska sätta bedövningen kommer så ska Bm precis sätta en skalpelektrod på Signes huvud. När man gör det så tar man hål på hinnorna först och då går vattnet. Gick och gick. Det forsade ut vatten likt en dammsprängning.

- Neeej, hojtade läkaren som satt bakom mig och höll på att bli nedskvätt av vattnet som bara forsatte och fortsatte och strömma ut. Jag glömde bort allt vad värkar hette och höll för munnen medan vattnet rann och rann. Haha, ja det blev till att torka golv och bädda om. Måste ha tappat kilon av allt jag gått upp under graviditeten. När läkaren väl fick komma till och sätta nålen så låg jag på sidan med lustgasen i högsta hugg. Jag vill minnas att jag ryckte till när han satte den, det kändes men jag skulle inte säga att det gjorde ont i mer än högst en sekund. Han var tydligen den snabbaste de hade! Det tackar vi för. Klockan har blivit 18:15 och nu är jag tillbaka på banan igen. Vi fick värsta lyxservicen med mat och dryck (äpplejuice var jag sugen på) och allt var frid och fröjd. Klockan 19 blev jag undersökt och var då 6 cm öppen. Upp och hoppa tyckte  Bm och jag fick stå vid ett så kallat gåbord och vagga. Här känner jag ingenting alls. Nada, rien, nothing. Tycker att det här med att föda barn, det är väl ingen match. Kanske är lite trött på sin höjd. Har ju trots allt varit vaken ett tag. A smiter till och med iväg en kortis och handlar lite smått och gott eftersom vi inte hann det innan vi åkte in. Då kommer frossan. Det visar sig att jag har fått feber, tempen visare 38,3. Jag blir nedbäddad och tycker allmänt synd om mig själv. Ungefär här någonstans så är det dags för skiftbyte på avdelningen och vi får en ny Bm. Jag tyckte bäst om den första... men men det är en annan historia. Kanske skriver något om det avslutningsvis.

Jag sov en stund i alla fall. Klockan 23:00 var tempen nere i 37,8 och nu hade det börjat trycka på rejält nedåt. Det började bli dags att kliva upp. Nu är jag snart helt öppen och börjar känna att jag måste gå på toaletten, hela tiden. Nu börjar jag bli trött och grinig. Så när Bm föreslår att jag ska stå på knä i sängen eller sätta mig på en förlossningspall så totalvägrar jag inte helt olikt en trotsig treåring. Jag vägen över 20 kg mer än vanligt och har inte stått på huk på flera månader och det tänkte jag banne mig inte göra nu heller. Jag hänger på A istället. Jag blir också rejält illamående och spyr en skvätt. Inget pigg alls, det här med att föda barn är mord och inga visor. Jag lägger mig i sängen igen. 01:30 händer något. Jag får krystvärkar. Det är äntligen dags. 

Fortsättning följer.

Förlossningsberättelse del 1

Lördagen den 1 oktober kl 02.42 kom vår dotter Signe till världen i vecka 40 plus 4. 3815 gram fördelade på 52 cm underbar bebis. 

På torsdagkvällen anade jag en molnande värk i magen, inte helt olikt mensvärk. Äntligen tänkte jag och hade svårt att komma till ro när det var dags att sova. Men somna gjorde jag. Vaknade riktigt tidigt och den där molnande känslan fanns kvar. Nu var det nog äntligen något på gång. Jag ställde mig i duschen, tog god tid på mig och ägnade sedan en lång stund åt att fixa håret. Hahaha, bra prioriterat tänker ni nu. Men det var vad jag gjorde. Vill också minnas att jag fick övertala A om att han inte kunde åka och spela squash. Jag var övertygad om att vi inom några dagar skulle bli föräldrar men föga anade jag att det var närmare än så. Vi började prata om att åka och handla. Jag upplevde det inte som om att jag hade några direkta värkar. A försökte klocka mina känningar, som vi nu vet var värkar, utan någon större framgång. De kom oregelbundet och störde mig inte speciellt mycket. Efter att ha pratat med både mamma och svärmor bestämde vi oss för att ringa in till förlossningen.

När jag stod där med luren i handen och beskrev mina värkar så tilltog de kraftigt. Helt plötsligt var jag tvungen att tystna och andas igenom dem. Och ja... det var dags att åka in tyckte barnmorskan på Danderyds förlossning där det var tänkt att jag skulle föda eftersom jag gått på deras Mödravårdscentral Primaliv. Men icke. De hade fullt. Här kommer fördelen med att bo i Sthlm. Det är nära till nästa förlossning. Fyra våningsplan för att vara exakt. Jag var välkommen till BB Stockholms förlossning. 

Nu blev det lite bråttom. Vad skulle vi göra med hunden? En kär vän slängde sig på cykeln och mötte upp oss utanför sitt hus. Ut med hunden och vidare vi for. Jag hade svårt att sitta still i bilen. Vid det här laget var värkarna utan tvekan kännbara men långtifrån outhärdliga. Jag bad tysta böner om att de skulle låta oss stanna på BB, att vi inte hade åkt in för tidigt. Trots att barnmorskan rått oss att åka in direkt så kändes det som om det var för lätt, borde det inte kännas jobbigare innan man åker in tänkte jag för mig själv. Hahaha, ja det var ju bara en försmak av vad som komma skulle.

Fortsättning följer...

Vi lever!

Ursäkta bloggtorkan! Under tiden vi varit frånvarande här har vi hunnit besöka Skara för första gången sen Signe föddes och hälsar på tjocka släkten. Det var härligt. Lyckades dock bli sjuka jag å Signe. Inget värre än en förkylning men det räckte för att suga musten ur mig fullständigt! Nu är vi i alla fall på bättringsvägen och snart redo att möta världen igen.

Imorgon tänkte jag skriva en liten förlossningsberättelse. Har inte klarat att prata om det riktigt förrän nu. Nu minns jag knappt vad det var som var så jobbigt. Skönt att kunna glömma och gå vidare. Men det har faktiskt varit så illa att jag fått träffa en kurator och prata. Imorgon ska jag tillbaka till MVC på ett andra återbesök, vi ska gå igenom min journal punkt för punkt. Hoppas att det ska räcka för att kunna, som min barnmorska på MVC uttryckte, vika ihop mina erfarenheter, packa ned dem och lägga undan dem. Istället för att lämna allt i en röra som man någon gång måste ta tag i. Klokt sagt tycker jag.

En annan sak jag har tänkt att dela med mig av är vår dotters garderob. Det lilla livet har på två månader lyckats samla på sig en härlig uppsättning kläder. En härlig blandning. Vissa saker är rosa, det finns blått, grått och mycket mycket mer. Här kommer ett smakprov, det senaste tillskottet som Signe fick i present av en kär, gammal vän till mig:

Från Kappahls Newbie