Tycka synd om...

...Ida-dagen. Min morgon började sådär idag. Jag klev upp, gjorde mig fin, åt till och med frukost. Man kan nog nästan säga att jag var på ganska bra humör. Jag pussade min sjuka sambo adjö och begav mig mot världens ände, Handen i Haninge. Jag var glad för att jag äntligen skulle få träffa en hudläkare. Äntligen skulle ärren trollas bort... nej men jag tänkte att det kanske kunde arbetas fram en plan eller att människan iaf kunde ge mig lite hopp om att någonsin kunna visa mig i en bikini igen.

Pendeltåget var sent och släppte av mig i Skogås. Skogås? Jag har f-n aldrig hört talas om Skogås. Men men när nästa tåg äntligen kom så visade det sig att det bara var en station bort. Med lite hjälp från ovan, eller iaf en kompis som bor där ute i buschen så kom jag i tid till läkaren. Och där satt jag förväntasfull i ett väntrum. Och väntade. Och väntade. 20 min senare kom en tant och gav mig... ja det var inte ett handslag.. det var det slappaste. Jag borde ha insett att det skulle gå illa.

Knappa 5 minuter senare snubblade jag gråtande ut ur rummet. Stackars killen som suttit utanför och hört mina smärtfyllda tjut. Jag sprang till pendeltåget. Men så ringde den där räddaren i nöden, och en kaffe senare... och självklart lite shopping... så kändes det lite bättre.

Men ärren ser fortfarande ut som skit. Vill inte ens berätta vad som hände där inne. Men en sak är säker, den kvinnan får aldrig mer röra mig igen...

// En ledsen Ida... och lite glad för shoppingfynden...