God kväll Farbror Blå

Tack till den käre granne som ringde Polisen och anmälde att det pågick ett brott i vår lägenhet. När två uniformerade poliser plingade på dörren låg jag i sängen med min dator, redo för en god natts sömn medan Johan satt och pyssla på sin mac inne i datarummet intill vårt sovrum. När det plingade på dörren första gången så tänker man alltid, vi hörde fel. Vem skulle plinga på så sent? Men så plinga det en gång till och jag kika i vårt lilla titthål. Och tänk er själva min förvåning när det stod en polis där ute! Tusen tankar hann flyga igenom mitt huvud: Har något snott vår bil? Kommer de med ett dödsbud ( ja jag vet jag är en riktig dramaqueen)? eller tror de att någon av oss har mördat någon?

Men tanken på att någon ringt och sagt att det har varit bråk här slog mig aldrig. Inte för en sekund. Det var ett snörpligt slut på en mysig kväll med god mat och första filmen om CHE. Det kändes avlägset att någon trodde sig ha hört skrik och saker som kastades runt i vår lägenhet. Men så här i efterhand. Visst är det bra att grannar ringer om de tror sig höra ett bråk eller en misshandel. Jag läste i senaste numret av Hem&Hyra om en kvinna som misshandlades i flera år. Hennes grannar ringde inte polisen eller frågade så mkt som: mår du bra?

Kanske har våra grannar läst samma artikel och tänkte agera goda grannar? Hade de hört vår hunds klagosång när vi badade honom? Eller kom polisen till fel adress? Igår var jag så chockad att jag glömde fråga polisen om det finns någon möjlighet att det var så. Och nu lär vi väl aldrig få veta. Kan iaf säga att det känns så där om nu någon av våra grannar går runt och tror att jag och Johan skadar varandra. För bråka, visst händer det att vi gör det, men vi skulle aldrig ta till våld för att lösa våra meningsskiljaktigheter.

Nej nu ska jag drick en kopp kaffe och försöka läsa en text som jag ska på föreläsning om. Ha en bra dag! Kram