Förlossningsberättelse del 2

Så kom vi fram till Förlossningen. Medan A sprang iväg och betalade parkeringsbiljetten (vilket det givetvis visade sig senare att vi inte behövde) så stod jag vid bilen och pustade. Ett äldre par som gick förbi undrade om jag behövde hjälp. Nej kvittrade jag och försökte se så där lite opåverkad ut. Vågar inte uttala mig om hur jag såg ut men de såg skeptiska ut när de vandrade vidare.

Efter att ha gått lite fel (givetvis) så hittade vi rätt hiss och tryckte oss upp till rätt våning. Har hört många historier om par som hamnat på fel förlossning. I stundens allvar kanske man inte tänker på nåt annat än förlossning och då kanske man inte bryr sig om det står BB Stockholm eller Danderyds förlossningen. Vi kom rätt i alla fall och blev varmt välkomnade och visade in på ett klassiskt förlossningsrum, klockan är nu 15:05 enligt journalen. Min Barnmoska (Bm) kopplade upp mig och magen för CTG. Vid den första undersökningen var jag 3-4 cm öppen och Signe hade ännu inte fixerat sig. När värkarna kom hängde jag på A och vi vaggade runt lite i rummet som om det vore mellanstadie-disco (utan musik), Här börjar det bli riktigt jobbigt. Jag börjar längta efter den där omtalade epiduralen men känner väl att jag borde prova något annat först. Dusch fick det bli, klockan har blivit 15:50. Ja och där stod jag väl en liten stund och funderade på om det här hjälpte eller inte. Jag tyckte nog att det funka så där för redan 16:35 gav jag mig på lustgasen. Sittandes på en boll vid sängen försökte jag andas in och sluta vid rätt tidpunkter. Och det funkade inte alls. Jag var urkass på att tajma mina värkar och blev snurrig mellan värkarna istället.  Redan 16:15 ber jag om epiduralbedövning efter att ha frågat lite desperat om Bm tycker att det är för tidigt. Det tyckte hon inte. Jippie tänkte jag som inte längre klarade att hålla mig slappna av i kroppen under värkarna längre.Fram tills nu tyckte jag att tiden hade gått hur långsamt som helst. A vart lite förvånad över att jag, som tidigare tvekat över om jag ville ha den sortens bedövning, fråga efter den så snabbt men hey, han hade ju ingen aning om hur det kändes ;)

Bm börjar med förberedelser inför bedövningen som dropp och så vidare. När läkaren som ska sätta bedövningen kommer så ska Bm precis sätta en skalpelektrod på Signes huvud. När man gör det så tar man hål på hinnorna först och då går vattnet. Gick och gick. Det forsade ut vatten likt en dammsprängning.

- Neeej, hojtade läkaren som satt bakom mig och höll på att bli nedskvätt av vattnet som bara forsatte och fortsatte och strömma ut. Jag glömde bort allt vad värkar hette och höll för munnen medan vattnet rann och rann. Haha, ja det blev till att torka golv och bädda om. Måste ha tappat kilon av allt jag gått upp under graviditeten. När läkaren väl fick komma till och sätta nålen så låg jag på sidan med lustgasen i högsta hugg. Jag vill minnas att jag ryckte till när han satte den, det kändes men jag skulle inte säga att det gjorde ont i mer än högst en sekund. Han var tydligen den snabbaste de hade! Det tackar vi för. Klockan har blivit 18:15 och nu är jag tillbaka på banan igen. Vi fick värsta lyxservicen med mat och dryck (äpplejuice var jag sugen på) och allt var frid och fröjd. Klockan 19 blev jag undersökt och var då 6 cm öppen. Upp och hoppa tyckte  Bm och jag fick stå vid ett så kallat gåbord och vagga. Här känner jag ingenting alls. Nada, rien, nothing. Tycker att det här med att föda barn, det är väl ingen match. Kanske är lite trött på sin höjd. Har ju trots allt varit vaken ett tag. A smiter till och med iväg en kortis och handlar lite smått och gott eftersom vi inte hann det innan vi åkte in. Då kommer frossan. Det visar sig att jag har fått feber, tempen visare 38,3. Jag blir nedbäddad och tycker allmänt synd om mig själv. Ungefär här någonstans så är det dags för skiftbyte på avdelningen och vi får en ny Bm. Jag tyckte bäst om den första... men men det är en annan historia. Kanske skriver något om det avslutningsvis.

Jag sov en stund i alla fall. Klockan 23:00 var tempen nere i 37,8 och nu hade det börjat trycka på rejält nedåt. Det började bli dags att kliva upp. Nu är jag snart helt öppen och börjar känna att jag måste gå på toaletten, hela tiden. Nu börjar jag bli trött och grinig. Så när Bm föreslår att jag ska stå på knä i sängen eller sätta mig på en förlossningspall så totalvägrar jag inte helt olikt en trotsig treåring. Jag vägen över 20 kg mer än vanligt och har inte stått på huk på flera månader och det tänkte jag banne mig inte göra nu heller. Jag hänger på A istället. Jag blir också rejält illamående och spyr en skvätt. Inget pigg alls, det här med att föda barn är mord och inga visor. Jag lägger mig i sängen igen. 01:30 händer något. Jag får krystvärkar. Det är äntligen dags. 

Fortsättning följer.