Förlossningsberättelse del 1

Lördagen den 1 oktober kl 02.42 kom vår dotter Signe till världen i vecka 40 plus 4. 3815 gram fördelade på 52 cm underbar bebis. 

På torsdagkvällen anade jag en molnande värk i magen, inte helt olikt mensvärk. Äntligen tänkte jag och hade svårt att komma till ro när det var dags att sova. Men somna gjorde jag. Vaknade riktigt tidigt och den där molnande känslan fanns kvar. Nu var det nog äntligen något på gång. Jag ställde mig i duschen, tog god tid på mig och ägnade sedan en lång stund åt att fixa håret. Hahaha, bra prioriterat tänker ni nu. Men det var vad jag gjorde. Vill också minnas att jag fick övertala A om att han inte kunde åka och spela squash. Jag var övertygad om att vi inom några dagar skulle bli föräldrar men föga anade jag att det var närmare än så. Vi började prata om att åka och handla. Jag upplevde det inte som om att jag hade några direkta värkar. A försökte klocka mina känningar, som vi nu vet var värkar, utan någon större framgång. De kom oregelbundet och störde mig inte speciellt mycket. Efter att ha pratat med både mamma och svärmor bestämde vi oss för att ringa in till förlossningen.

När jag stod där med luren i handen och beskrev mina värkar så tilltog de kraftigt. Helt plötsligt var jag tvungen att tystna och andas igenom dem. Och ja... det var dags att åka in tyckte barnmorskan på Danderyds förlossning där det var tänkt att jag skulle föda eftersom jag gått på deras Mödravårdscentral Primaliv. Men icke. De hade fullt. Här kommer fördelen med att bo i Sthlm. Det är nära till nästa förlossning. Fyra våningsplan för att vara exakt. Jag var välkommen till BB Stockholms förlossning. 

Nu blev det lite bråttom. Vad skulle vi göra med hunden? En kär vän slängde sig på cykeln och mötte upp oss utanför sitt hus. Ut med hunden och vidare vi for. Jag hade svårt att sitta still i bilen. Vid det här laget var värkarna utan tvekan kännbara men långtifrån outhärdliga. Jag bad tysta böner om att de skulle låta oss stanna på BB, att vi inte hade åkt in för tidigt. Trots att barnmorskan rått oss att åka in direkt så kändes det som om det var för lätt, borde det inte kännas jobbigare innan man åker in tänkte jag för mig själv. Hahaha, ja det var ju bara en försmak av vad som komma skulle.

Fortsättning följer...