Jag ligger på soffan och deppar. Är inne på tredje koppen kaffe men inget händer. Är lika trött och sur som när jag steg upp. Hjärtat har jobbat natt så han ligger å snarkar. Är lite sugen på att råka väcka honom... Men men. Jag bloggar istället.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Jag har ju som en bekant en alldeles egen liten hund. Det var ett stort beslut (och en stor peng) att köpa honom. Men ingenting går upp emot hur mycket han betyder för mig. Han är ett litet substitut för en bebis det vet väl alla, det bästa är, att han i princip alltid är en bebis. Han kommer behöva mig lika mycket om några år som idag
Nu var det ju egentligen inte honom jag tänkte prata om, utan om en annan liten vovve. Min första hund Sigge. Han var en Lancashire Heeler som föddes i oktober 1995. Men trots att han var ursöt så var det ingen som ville ha den lille valpen, inte ens hans egen mamma. Så uppfödaren Karin fick ta till nappflaska och han fick ett gosedjur som trygghet istället för sin mama. Jag och min bror tjatat så länge om en hund att mamma och pappa bestämde att vi skulle kika på en. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Vi kom i vår slitna Audi (som senare försågs med dekalen "Hellre liten och rapp än stor och slapp - Lancashire Heeler") och parkerade framför det stora gula huset. När vi klev ur blev vi attackerade av 5-6 valpar. Jag ville så gärna veta vilken som var aktuell för oss, en utav dem var så fin så fin.
Klart att det var Sigge. Klart att han följde med hem samma dag (trots att vi bara skulle titta!). Klart att han blev en del av familjen och att en del av den familjen dog när han tog sitt sista andetag 13 år senare. Han kunde inge konster, skällde på andra hundar och kom aldrig när man sopade. Jag hade aldrig velat att ha en annan hund. Han var perfekt. Vår ScarexSiggePigg.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
Oj vilken rubrik. Jag som så lätt blir upprörd. Men en sak gör mig riktigt upprörd. När människor skrattar åt mig, för att förlöjliga mig. Jag ville nästan önska att en tants plågsamma lårbensbrott förra veckan för att hon skrattade sådär elakt åt mig. Egentligen var det ju hon (med bästföredatum före kriget) som hade fel vilken jag försökte släta över. Men tji fick jag. Eller rättare sagt ett hånskratt. Sen fick jag äran att ringa, jag citerar, en droskbil. Vilket jag gjorde. Karma is a bitch. taxin kom och åkte utan tanten. Skratta bäst som skratta sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar